Nyttige artikler
Andelen kvinnliga styrelseledamöter i EU:s medlemsländer har ökat med ynka en halv procentenhet per år under de senaste sju åren. EU-kommissionen kommer att arbeta med frågan på två sätt. Först ska företagen få en möjlighet att åtgärda situationen själva. Fungerar inte det återstår kvotering med början 2012, varnar Viviane Reding, kommissionens vice ordförande.
Det är dags att krossa glastaket en gång för alla. Att ta bättre vara på kvinnors talanger är inte bara en jämställdhetsfråga utan en fråga om affärer. Och kvinnor är bra för affärerna. Dessvärre berättar fakta om en annan verklighet: bara en av tio styrelseledamöter inom Europeiska unionen är kvinna och bara 3 procent av de verkställande direktörerna är kvinnor. Förändringarna i EU har gått i snigelfart, andelen kvinnliga styrelseledamöter i EU har ökat med en halv procentenhet per år de senaste sju åren. Med den takten tar det ytterligare 50 år innan vi når fram till en jämn könsfördelning i bolagsstyrelserna!
Jämställdhet mellan kvinnor och män är en av EU:s grundläggande principer. Rötterna kan följas tillbaka till 1957 då principen om lika lön för lika arbete togs med i Romfördraget. En del europeiska länder går nu i bräschen i styrelserummen: Norge var pionjär 2003 med en 40-procentig kvot för kvinnliga styrelseledamöter, Spanien följde efter 2007 och Island införde könskvotering i fjol. I Frankrike, jämställdhetens födelseland, godkändes lagstiftning nu i januari som innebär att 40 procent av styrelseposterna i de största börsnoterade företagen ska innehas av kvinnor före 2017. I Tyskland diskuterar politikerna fördelarna med att införa förändringar. Österrike överväger också att följa efter.
Kvotering är kontroversiellt. Det är ett ganska trubbigt instrument för att få hål på glastaket. Men det går inte att slingra sig ifrån resultaten: I Norge steg antalet kvinnor i bolagsstyrelserna från 25 procent 2004 till 42 procent 2009. I Spanien ökade kvinnors deltagande i styrelserummen från 4?procent 2006 till 10 procent 2010. Kvotering kan hjälpa oss att nå ett genombrott. Men vi måste vara tydliga: det bör användas under en övergångsfas som en sista utväg.
Det finns två steg: det första är att låta företagsvärlden föreslå lösningar. De kommande månaderna tänker Europeiska kommissionen och flera nationella regeringar träffa de högsta cheferna i Europas största börsnoterade företag för att lyssna på förslag till självreglerande initiativ för att få in fler kvinnor på den högsta beslutsfattande nivån. Självreglering kan fungera, men måste övervakas noga. Om framstegen inte är övertygande blir det andra steget nödvändigt: EU måste i så fall ha lagfästa kvoter som är tvingande. Bollen ligger nu hos företagen.
Argumenten för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelserna har aldrig varit starkare. När de nationella budgetarna i EU står under press och ekonomin är på väg ut ur recessionen kommer humankapitalet att vara nyckeln till att återställa EU:s konkurrenskraft på global nivå. En studie av Goldman Sachs visar att en utjämning av klyftan mellan könen skulle kunna höja euro-områdets bruttonationalprodukt med upp till 9 procent.
De affärsmässiga argumenten är precis lika tydliga. I en analys från McKinsey fann man att de operativa vinsterna i företagen med flest kvinnor i styrelsen låg 56 procent högre än de med bara män. Det är en fråga om vinster. Styrelser med fler kvinnor är bättre än ensidigt manliga styrelser på revision, risktillsyn och kontroll. Kvinnor fattar 80 procent av köpbesluten – och vi pratar här inte om bröd eller tvättmedel. Fråga runt bland bekanta, vem i familjen var det som valde den senaste datorn?
Vi vill se ett EU som lägger in en högre växel för att få in fler kvinnor i styrelserummen. Låt oss sätta upp väl tilltagna mål. Senast 2015 ska minst 30?procent av styrelseledamöterna vara kvinnor. Och senast 2020 ska den siffran ha stigit till 40 procent. Idealet vore att affärsvärlden når dit på frivillig väg. Men vi står också redo att ingripa med lagstiftning med början 2012 om det visar sig absolut nödvändigt.
Det är dags att agera genast. När vi nu riskerar att hamna i en långsam tillväxt av ekonomi och arbetstillfällen på grund av statsskuldkrisen har vi inte råd att ignorera de talanger som halva befolkningen har. En del företag vet redan att jämställdhet är lönsamt; andra är långsammare i reaktionen. Förändringens vindar blåser starka. Företagsledarna måste besluta sig: Ska glastaket störta ned av sig självt eller måste det till en slägga för den första sprickan?